Ett bär i förorten

Om det är någonting som aldrig för mig kommer vara töntigt, tråkigt eller gamalmodigt så är det dessa två speciella små nostalgisaker. Vykort och pappersbilder.
Nu för tiden skickas knappt vykort, när var det sist du fick ett? Kanske när din farmor eller bästa vän var utomlands? Själv älskar jag att få vykort. Man få för en sekund känns sig speciell. känna att någon annan människa lagt ner tid och tanke på dig genom att skickat ett handskrivet vykort. Vilket är mycket mer personlig än ett mail och det skänker tusen gånger mer glädje.
Jag får oftas vykort, som jag redan sagt, när någon av mina bästa vänner är ute och reser i något främmande, exotiskt härligt land. Men den person som skickar mig mest vykort är den som aldrig är ute och reser. Min farmor. Hon skickar kort när jag (eller min syster) fyller år, får sommar-, påsk, höst eller jullov, på alla hjärtans dag och när vi har namsdag. Har inte jag världens mest omtänksamma farmor. Små små saker som kankse inte var så betydelsefulla när man var liten men som ger så himla mycket mer nu när man är äldre.
Igår t.ex. kom mam och pap hem från landet och med sig hade mam tre stycken vykort som farmor skickat till mig. När jag först hörde de tänkte jag "spela roll om de är tre vykort - släng dom" (lite bortskämd med vykort kanske jag är). Men sedan när jag tittade på dem och märkte att de var från när jag var två och tre år gammal kunde jag verkligen inte slänga dem. Betyde alldels för rmycket.

Sedan har vi det här med pappersbilder. Idag är ju verkligen allting digitalt och jag själv som fotograf är ju mer än väl medveten om det. Men visst minns man när man var liten, hade precis fått sin egen kamera och lämnade in rullen och väntade och väntade för att bilderna skulle framkallas så att man skulle få se de för första gången. Den glädjen finns inte kvar idag. Nu pluggar man bara in en kabbel och så har man bilderna på datorn. Förr så fick man vänta, se fram emot någonting och längta. Saknar den glädjen.
Även känslan av att hålla någoting i handen. Att hålla i bilden och titta på den ger så mycket mer än att se dem på datorn. Precis känslan som med en bok. En bok är minst lika bra som en film, om inte bättre.
Även här måste jag slå ett slag för min farmor, är hon inte fantastisk? När min syster och jag var små spenderade vi flera veckor av vårat sommarlov hos farmor och hela tiden tog farmor en massa bilder på oss som hon sedan gjorde album av. Ett till mig och ett till min syster. Från att jag var 1 år (tror jag) tills kankse att jag vara 13 år så jag album som min farmor gjort. Hur härlig är inte den känslan att kunna gå tillbaka och minnas alla dessa härliga minnen?

Den bäta nostalgin för mig är verkligen vykorten och pappersbilderna.