skolstart.
Jaha då är det snart dags för de som jag tror de flesta fruktar just nu. Skolstarten. Kan inte säga att min skolstart när jag började 1an var bra, nej låång ifrån. Kanske berode det på att jag kom som ensam ifrån stan och inte kände någon medan resten av alla hade gått i samma grundskola sen tidigare, eller har gemensamma vänner? Detta är någonting som förföljt mig nu under dessa två år, kan inte säga att jag lidit av det, men inte heller träffat mina livsvänner som alla säger att man får på gymnasiet.
Att börja skolan igen känns tugnt, det kommer att bli tidiga morgonar med tanke på min resväg och många trötta eftermiddag när man bara slocknar på en gång när man kommer hem ifrån skolan. Positivt? Nej. Verkligen inte. Samtidigt känner jag skolångest, eller rättaresagt prestationsångest, en ångest som jag alltid har. Men nu är den större. Nu ska jag behålla toppen på betygen, inte alls känna press av att inte har något jobb när skolan tar slut, inte känna press att det är omöjligt att få praktikplats som fotograf.
Men på något konstigt sätt känner jag bara press för det ämne som ska vara roligast, det som man ska se framemot och längta till, foto. Men jag känner bara ångest! Beror det på att detta ämne betyder mest för mig och är det ämne som jag verkligen verkligen vill lyckas med? Men är det inte meningen att man ska njuta av det och inte känna den oroande känslan i magen?
Sista året på gymnasiet ska snart börja och det är nu som allt ska avslutas, slå igen och man ska gå ut med flaggan i topp.
Att börja skolan igen känns tugnt, det kommer att bli tidiga morgonar med tanke på min resväg och många trötta eftermiddag när man bara slocknar på en gång när man kommer hem ifrån skolan. Positivt? Nej. Verkligen inte. Samtidigt känner jag skolångest, eller rättaresagt prestationsångest, en ångest som jag alltid har. Men nu är den större. Nu ska jag behålla toppen på betygen, inte alls känna press av att inte har något jobb när skolan tar slut, inte känna press att det är omöjligt att få praktikplats som fotograf.
Men på något konstigt sätt känner jag bara press för det ämne som ska vara roligast, det som man ska se framemot och längta till, foto. Men jag känner bara ångest! Beror det på att detta ämne betyder mest för mig och är det ämne som jag verkligen verkligen vill lyckas med? Men är det inte meningen att man ska njuta av det och inte känna den oroande känslan i magen?
Sista året på gymnasiet ska snart börja och det är nu som allt ska avslutas, slå igen och man ska gå ut med flaggan i topp.
Kommentarer
Trackback
